Varje röst avgör?

När jag läste statsvetenskap på Stockholms Universitet dök den något udda, men grundläggande, frågan om varför vi röstar upp. Frågeställningen ser ut ungefär så här: Nästan inget val avgörs med endast en röst. Sannolikheten för att just min röst ska avgöra valet är minimal. Därför spelar det egentligen ingen roll att jag röstar överhuuvudtaget. Så varför gör människor det ändå? Svaret brukar bli att ju fler som resonerar så, och alltså avstår, ju viktigare blir varje enskild avgiven röst. Om jag är ensam om att rösta så blir ju allt som jag vill. Så för att förhindra det så röstar andra, de vill ju att deras röster ska avgöra. Vi röstar alltså i någon sorts hopp om att vår röst mot all förmodan ska vara den avgörande - trots att vi inser att sannolikheten är minimal.

Söndagens val ger lite perspektiv på detta. Här har det faktiskt uppkommit en situation där ett mycket litet fåtal röster - 26 stycken - har avgjort hur tre mandat fördelar sig. Orimligt tycket Lena Melin i Aftonbladet. "Hur kan så få röster avgöra?" frågar sig läsarna. Och jag undrar i mitt stilla sinne varför de bryr sig om att rösta överhuvudtaget! Varje röst har ju betydelse, det är därför vi röstar!

Nu blir Sverigedemokraterna vågmästare i riksdagen. Det är hemskt. Men det är knappast i sig en grund för att ifrågasätta valsystemet. Matematikprofessor Svante Linusson tycker att hela valsystemet ska göras om, utjämningsmandaten är för få och det får orimliga konsekvenser. Om detta har jag tre saker att säga:

1. Sverige har världens mest proportionella valsystem. Ingenstans i världen har man bemödat sig så om att ge alla röster lika stor betydelse. Det är det som leder till situationen med många småpartier och "valkaos". I Storbritannien skulle en borgerlig Allians (där sannolikt i form av ett parti) vid motsvarande valresultat få bortåt en 70-80 procent av platserna.

2. De rödrgröna partierna och Sverigedemokraterna har tillsammans fått fler röster än regeringen. Det gäller oavsett hur man räknar. Regeringen samlar inte över hälften av valmanskåren. Det handlar inte om valkretsarnas indelning, även om den har haft betydelse för den exakta mandatfördelningen. Om vi har strävan att systemet ska vara proportionellt så ska inte de fyra borgerliga partierna få mer än 174 mandat (nu får de 173). Det är alltså inte valsystemet som snuvar regeringen på majoriteten.

3. Om vi tittar förbi milimeterrättvisan i mandatfördelningen så vore det rimligt med ett system som gav möjlighet för en regering att regera i majoritet. Men det skulle nog snarre vara mindre proportionellt.

Arbetslösheten minskar - på grund av regeringens misslyckande!!!!

Ända sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 så har deras politik mot arbetslösheten handlat om att öka incitamenten för att ta arbete. Under valkampanjen 2006 anklagade de socialdemokraterna för att glömma utanförskapet och dölja det genom att flytta människor mellan systemen, från arbetslöshet till sjukförsäkring till aktivitetsersättning, och därmed glömma den viktiga frågan. Politiken har alltså gått ut på att öka sysselsättningen och förmå människor att ta arbete. Arbetskraftsutbudet skulle öka, fler skulle ta arbete. Det var en politik som inledningsvis var framgångsrik, men som stötte på patrull när finanskrisen kom.

I onsdags kom den senaste Arbetskraftsundersökningen från SCB. Den visar att sysselsättningen fortsätter öka och att arbetslösheten minskar från 8,0 procent i juni till 7,4 proccent i augusti. Minskningen i arbetslöshet var betydligt kraftigare än förväntat.

På ytan ser det bra ut för regeringens politik. Vad många dock verkar ha missat är att statistiken faktiskt visar att regeringen har misslyckats! Den oväntat stora minskningen av arbetslösheten beror på att arbetskraftsutbudet har minskat. Det är alltså färre som söker arbete - därmed är det lättare för de som gör det att få ett ledigt jobb. Det är naturligtvis bra att fler får arbete, men det beror på att regeringens politik för att öka arbetskratsutbudet har stött på patrull - åtminstone för tillfället. Arbetslösheten minskar paradoxalt nog för att arbetslinjen misslyckats.

Hela undersökningen hittar man här.

Varför Moderaterna inte är ett arbetarparti

Moderaterna kallar sig i dag för ett arbetarparti. Många socialdemokrater har med rätta upprörts av detta. Jag hör till dem som ändå förstår hur Reinfledt, Borg och de andra tänkte när de kom på namntricket. Moderaterna är ett parti som anser att det ska löna sig att arbeta. Framföallt ska det löna sig bättre att arbeta än att inte arbeta (oavsett varför man inte arbetar). Moderaterna är också ett parti som tycker att det är viktigt att arbeta. Det är så viktigt att man gärna öppnar för låglönesektorer och ger personer som står utanför arbetsmarknaden arbete där. På det sättet är man naturligtvis ett parti för arbete och för arbetande. Men är man ett parti för arbetare?

Den ursprungliga arbetarrörelsen hade inte full sysselsättning som sitt viktigaste krav. Naturligtvis ville man att alla som kan och vill arbeta ska få möjlighet till det, men det verkliga engagemanget var i villkoren under vilka man arbetade. Arbetslöshet var ett problem dels för de arbetslösa som saknade ekonomisk trygghet, men också för de som arbetade eftersom det ledde till lönekonkurrens och lönepress. En minst lika viktig fråga var rätten att förhandla om villkor, att få vidta stridsåtgärder och att få ekonomisk trygghet vid arbetsoförmåga. Inte minst slogs man också för att slippa arbeta ihjäl sig, med krav på kortare arbetstider, rätt till betald semester och annat som vi i dag tar som självklart. Kort sagt, det var en rörelse som ville stärka förhandlingspositionen för den som arbetar gentemot arbetsgivaren.

Moderaterna har i dag accepterat kollektivavtal, förhandlingsrätt och Anders Borg talar ofta om hur ansvarsfulla våra fackföreningar är. Det är bra. Men det finns också en annan sida. Den borgerliga regeringen har bara nu i valrörelsen lagt ett antal förslag som stärker arbetsgivarens förhandlingsposition. De har också gjort det dyrare att vara med i a-kassan och i facket (genom den slopade avdragsrätten). Så agerar inte ett riktigt arbetarparti.

Vad vilja Moderaterna?

I en stor intervju i Dagens Nyheter i helgen (går tyvärr inte att hitta på nätet) säger statsminister Fredrik Reinfeldt att skattetrycket nu (eller efter det femte jobbskatteavdraget, får man förmoda) ligger på den nivå där det ska vara! "Vi har höga ambitioner i värlfärdspolitiken" motiverar Reinfeldt detta ställningstagande. Låt oss begrunda det närmast sensationella i detta uttalande. Ledaren för ett parti som alltid haft skattesänkningar som sin profilfråga konstaterar att nu är det slut på dessa. Sverige har dock fortfarande världens näst högsta skattetryck och ligger långt över det OECD-genomsnitt som Moderaterna har sagt sig vilja nå.

Jag kommer att tänka på ett inlägg jag skrev för fem år sedan på min tidigare blogg. Moderaterna har genomfört ett skifte som inte enbart är retoriskt, det är ett faktiskt skifte av politik (även om det naturligtvis inte innebär att partiet har blivit vänster eller upphört att vara ett högerparti, framförallt har man inte blivit ett arbetarparti, vilket jag ska återkomma till). Vissa förändringar är dock inte stringenta och logiska. Det fem år gamla exemplet om att "ersättningsnivåer inte är religion", liksom det mer sentida pratet om att skatteklyftan mellan pensionärer och arbetande inte är given, är utmärkta exempel på hur partiet tycks inta ståndpunkter som inte passar in i dess egen ideologiska mall. Helgens uttalande om skattetrycket är samma sak.

Även som politisk motståndare blir man lite nervös när ett stort parti som moderaterna tappar sin ideologiska kompass.

Behovsstyrd betyder att behoven styr - inte allt åt alla nu!

I dag fanns det en läsvärd ledare i Dagens Nyheter. Den belyser något som jag länge har försökt säga, sjukvårdsdebattens fokus kring tillgänglighet är andefattigt och leder tanken fel. Ledarskribenten lyfter själv fram det orimliga i Centerpartiets krav att alla patienter ska kunna kräva 15 minuters undersökning - även då sådan inte behövs - men det är bara en förlängning av allt de borgerliga har sagt de senaste 20 åren. Fokus har legat på att alla ska få vård eller undersökning även av de mest banala problem, ja de ska vara garanterade detta. Då har man helt missat poängen. Vi har en sjukvård efter behov, det betyder inte "allt åt alla nu". Det betyder att människors behov av sjukvård faktiskt utvärderas och att resurser läggs på att åtgärda dessa.

Internationella undersökningar av sjukvården i olika länder brukar alltid visa att den svenska vården är i toppklass på de allra flesta områden. Vi har en av världens längsta medellivslängder, världens lägsta (eller näst lägsta) spädbarnsdödlighet, låg åtgärdbar dödlighet, låg andel vårdskador. Samtidigt är kostnaderna för sjukvården faktiskt lägre än i många andra länder. På ett område brukar vi dock utmärka oss negativt. Det anses allmänt vara svårt att komma i kontakt med läkare och köerna till behadling är förhållandevis långa. Tillgängligheten är helt enkelt dålig. Detta brukar då beskrivas som den stora fläcken som brukar dra ned betyget för svensk sjukvård totalt till n blygsam placering runt 20:e plats istället för att vara i topp 10. Personligen är jag dock övertygad om att det finns ett orsakssamband där. Svensk sjukvård är bra på att förbättra hälsa och koncentrera sig på de svårast sjuka, just därför att den lägger mindre del av sin tid och sina resurser på att ta emot patienter med mindre besvär. Det stora bekymret i sjukvården är inte tillgänglighetsproblemen som sådana, utan att fixeringen vid detta hotar en god vård på sikt.

Dystopi 2050 - eller varför det inte går att rösta på Folkpartiet

Väckarklockan ringer klockan 06.30. Föräldrarna vaknar och väcker sonen. De går ut i köket där hembiträdet har ställt fram kaffe, te, ägg, rostat bröd och flingor till sonen. Det är hembiträdets morgonuppgift. Hon har gått hushållslärlingsprogrammet på Kunskapsgymnasiet och kunde sedan snabbt få arbete som hembiträde tack vare att bättre bemedlade familjer kunde göra skatteavdrag för denna typ av tjänster.  Pappa Dataingenjören tar hissen ned till garaget där företagets bilpools chaufför väntar. Han har gått det högt eftertraktade chaufförslärlingsprogrammet på gymnasiet och kör runt företagets anställda om dagarna. Själv har pappa Dataingengören inget körkort, det ingår inte i Dataingenjörsprogrammet på Tekniska Högskolan och sedan avdraget för hushållsnära tjänster kommit att omfatta även företag så har personer med högskoleutbidning och anställning inget behov av egna körkort. Sådana har blivit så dyra och pappa Dataingenjören lade hellre pengarna på ett tremånaders studentutbyte till USA. Så resonerar de flesta akademiker numera.

Han åker med chauffören till arbetet där han sitter på sitt rum och jobbar med sin programvara. Det han lärde sig om annan teknik under studietiden har fallit rätt mycket i glömska, han är ju trots allt specialist på sitt område. På grannkontoret sitter en annan ingenjör och jobbar med en annan programvara. Så ska det vara tycker ingenjörerna. Det är en rationell arbetsdelning att var och en sysslar med det den är bra på. Samhället har blivit bättre sedan "flumskolan" ersattes med "kunskapsskolan" där det gavs möjlighet för skoltötta att gå lärlingsutbildningar och de teoretiskt begåvade kunde läsa vidare med inriktning mot sitt arbete. Pappa Civilingenjören har ett svagt minne av att hans pappa någon gång talat om att man på "flumskolans" tid hade en föreställning om att även skoltrötta skulle behöva lära sig mer än grunderna i modersmål och matematik innen de gick in på lärlingsprogrammen och att det också något som fanns när han var ung som hette Komvux där man kunde komplettera sin utbildning senare om man inte hade en fullständig utbildning. Det är tur att allt sådant är borta nu.

Mamma Sjuksköterskan har inte heller körkort men hon åker kollektivt. Det har visserligen blivit rätt dyrt sedan landstinget drog in hälften av sin skattesubvention till SL för att satsa på kärnverksamheten sjukvård och sänka skatten med 1,50 kronor, men det kan man dra av i deklarationen. Innan dess lämnar hon barnet på förskolan. På sjukhuset arbetar hon som alla andra med sin specialisering.  Det övriga hon lärt om omvårdnad har hon glömt. Så ska det vara tycker sjuksköterskorna. Det är en rationell arbetsdelning att var och en sysslar med det den är bra på.

Efter jobbet åker familjen hem. Hembiträdet har gått för dagen men hon har handlat micromat som familjen snabbt kan värma. Städerskan har också varit där. Hon har gått det speciella städerskelärlingsprogrammet på gymnasiet och kan städa, tvätta och bädda sängar. Det har Pappa Dataingenjör och Mamma Sjuksköterska aldrig gjort. De har någon gång hört att även de högre stånden gjorde det förr, men det låter irrationellt att gratis göra något som andra kan få betalt för. Tur att arbetslinjen gav fler möjlighet att få ett jobb i början av 2000-talet. Istället laddar de ned barnprogrammen till barnet på den stora datorn i vardagsrummet.Själva tar de fram lurar och tittar på en mindre skärm på den senaste realityshowen. Det är rätt kul program där riktigt skoltrötta personer som inte hittat rätt lärlingsprogram sitter i en stuga ute vid havet och pratar om ingenting och om hur de ska intrigera ut varandra ur stugan. På nätterna har de sex framför kameran och kan vinna nyttiga saker som en bröstförstoring och Carolina Gynnings stipendium för blivande programledare. Mamma och Pappa tycker att det är bra att även den som inte har gått lärlingsprogram eller högskoleutbildning kan hitta ett meningsfullt jobb, men ibland känns det lite för vulgärt att titta på detta. Då laddar de ned en deckare istället.

Innan Pappa träffade Mamma hade han lite kontakt med en tjej i ett chattrum på en datingsite. Hon var lite av en kuf och läste på ett av de smalare högskoleprogrammen på den humanistiska fakulteten, historia var det visst. Det är inte så många som läser sånt onyttigt längre, men några få har inte förstått värdet i arbetslinjen. Hon påstod att det en gång i tiden var rätt vanligt att folk läste humaniora på universiteten och att det till och med var obligatoriskt att läsa historia till och med på de yrkesförberedande lärlingsprogrammen på gymnasiet. Det har hon nog hittat på, tänker Pappa.

På helgen åker familjen med chauffören till äldreboendet där Farmor bor. Hemmet drivs av ett privat vårdbolag, men alla är välkomna och kommunen betalar för det. Det är trots allt en del i välfärdens kärna. I grundutbudet ingår mat varje dag, en ren säng, rätt att gå ut varannan vecka om man orkar och rätt att duscha lika ofta. Pappa tycker dock att hans mamma är värd lite mer så han har tecknat en extraförsäkring. Därför får hon duscha varannan dag och får tårta till kaffet på fredag.

Farmor börjar bli lite senil. Den här dagen frågade hon om de inte skulle göra något kul under helgen. Pappa förklarade att de nog skulle spela lite dataspel och se på fotbollsmatchen på datorn. Farmor föreslog att de skulle ta med barnet på museum eller teater. Det tycker Pappa och Mamma är konstiga ord, men Farmor säger att det var vanliga helgnöjen förr. "Kultur" kallades det visst. Muséer var till och med skattefinansierade och ett kort tag helt avgiftsfria. Det måste vara demensen som spökar, inte kan de väl ha varit så dumma förr att de lade skattepengar på sådant? "Teater" har Pappa och Mamma inget minne av att de sett, fastän förvirrade Farmor påstår att hon brukade ta Pappa på barnteater ofta när han var liten. Det hände till och med att han gick med skolan, påstår hon. Av vad hon berättar låter det som om "teater" är en sorts dramaserie på ett golv. Det tycker Pappa och Mamma låter som en tråkig dramaproduktion.

Väl hemma spelar de lite dataspel innan de lägger barnet. Sedan tittar Pappa på matchen innan han går och lägger sig. I morgon är det arbete igen. Innan han somnar tänker Pappa på hur skönt det är att han lever i Arbetslinjens och Kunskapsskolans tidevarv och slipper bry sig om konstiga saker som kultur och bildning.

Fredagsöl!

Har återvänt till arbetet efter en sväng ned till 68:an. Nu har jag massor av exemplar av tidningen Broderskap för frakt till valstugan. Det får dock bli senare. Nu är det fredagsöl på jobbbet! Nästan som Place Lux, fast på Kungsgatan.