Moderaterna kallar sig i dag för ett arbetarparti. Många socialdemokrater har med rätta upprörts av detta. Jag hör till dem som ändå förstår hur Reinfledt, Borg och de andra tänkte när de kom på namntricket. Moderaterna är ett parti som anser att det ska löna sig att arbeta. Framföallt ska det löna sig bättre att arbeta än att inte arbeta (oavsett varför man inte arbetar). Moderaterna är också ett parti som tycker att det är viktigt att arbeta. Det är så viktigt att man gärna öppnar för låglönesektorer och ger personer som står utanför arbetsmarknaden arbete där. På det sättet är man naturligtvis ett parti för arbete och för arbetande. Men är man ett parti för arbetare?
Den ursprungliga arbetarrörelsen hade inte full sysselsättning som sitt viktigaste krav. Naturligtvis ville man att alla som kan och vill arbeta ska få möjlighet till det, men det verkliga engagemanget var i villkoren under vilka man arbetade. Arbetslöshet var ett problem dels för de arbetslösa som saknade ekonomisk trygghet, men också för de som arbetade eftersom det ledde till lönekonkurrens och lönepress. En minst lika viktig fråga var rätten att förhandla om villkor, att få vidta stridsåtgärder och att få ekonomisk trygghet vid arbetsoförmåga. Inte minst slogs man också för att slippa arbeta ihjäl sig, med krav på kortare arbetstider, rätt till betald semester och annat som vi i dag tar som självklart. Kort sagt, det var en rörelse som ville stärka förhandlingspositionen för den som arbetar gentemot arbetsgivaren.
Moderaterna har i dag accepterat kollektivavtal, förhandlingsrätt och Anders Borg talar ofta om hur ansvarsfulla våra fackföreningar är. Det är bra. Men det finns också en annan sida. Den borgerliga regeringen har bara nu i valrörelsen lagt ett antal förslag som stärker arbetsgivarens förhandlingsposition. De har också gjort det dyrare att vara med i a-kassan och i facket (genom den slopade avdragsrätten). Så agerar inte ett riktigt arbetarparti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar