Varje röst avgör?

När jag läste statsvetenskap på Stockholms Universitet dök den något udda, men grundläggande, frågan om varför vi röstar upp. Frågeställningen ser ut ungefär så här: Nästan inget val avgörs med endast en röst. Sannolikheten för att just min röst ska avgöra valet är minimal. Därför spelar det egentligen ingen roll att jag röstar överhuuvudtaget. Så varför gör människor det ändå? Svaret brukar bli att ju fler som resonerar så, och alltså avstår, ju viktigare blir varje enskild avgiven röst. Om jag är ensam om att rösta så blir ju allt som jag vill. Så för att förhindra det så röstar andra, de vill ju att deras röster ska avgöra. Vi röstar alltså i någon sorts hopp om att vår röst mot all förmodan ska vara den avgörande - trots att vi inser att sannolikheten är minimal.

Söndagens val ger lite perspektiv på detta. Här har det faktiskt uppkommit en situation där ett mycket litet fåtal röster - 26 stycken - har avgjort hur tre mandat fördelar sig. Orimligt tycket Lena Melin i Aftonbladet. "Hur kan så få röster avgöra?" frågar sig läsarna. Och jag undrar i mitt stilla sinne varför de bryr sig om att rösta överhuvudtaget! Varje röst har ju betydelse, det är därför vi röstar!

Nu blir Sverigedemokraterna vågmästare i riksdagen. Det är hemskt. Men det är knappast i sig en grund för att ifrågasätta valsystemet. Matematikprofessor Svante Linusson tycker att hela valsystemet ska göras om, utjämningsmandaten är för få och det får orimliga konsekvenser. Om detta har jag tre saker att säga:

1. Sverige har världens mest proportionella valsystem. Ingenstans i världen har man bemödat sig så om att ge alla röster lika stor betydelse. Det är det som leder till situationen med många småpartier och "valkaos". I Storbritannien skulle en borgerlig Allians (där sannolikt i form av ett parti) vid motsvarande valresultat få bortåt en 70-80 procent av platserna.

2. De rödrgröna partierna och Sverigedemokraterna har tillsammans fått fler röster än regeringen. Det gäller oavsett hur man räknar. Regeringen samlar inte över hälften av valmanskåren. Det handlar inte om valkretsarnas indelning, även om den har haft betydelse för den exakta mandatfördelningen. Om vi har strävan att systemet ska vara proportionellt så ska inte de fyra borgerliga partierna få mer än 174 mandat (nu får de 173). Det är alltså inte valsystemet som snuvar regeringen på majoriteten.

3. Om vi tittar förbi milimeterrättvisan i mandatfördelningen så vore det rimligt med ett system som gav möjlighet för en regering att regera i majoritet. Men det skulle nog snarre vara mindre proportionellt.

Arbetslösheten minskar - på grund av regeringens misslyckande!!!!

Ända sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 så har deras politik mot arbetslösheten handlat om att öka incitamenten för att ta arbete. Under valkampanjen 2006 anklagade de socialdemokraterna för att glömma utanförskapet och dölja det genom att flytta människor mellan systemen, från arbetslöshet till sjukförsäkring till aktivitetsersättning, och därmed glömma den viktiga frågan. Politiken har alltså gått ut på att öka sysselsättningen och förmå människor att ta arbete. Arbetskraftsutbudet skulle öka, fler skulle ta arbete. Det var en politik som inledningsvis var framgångsrik, men som stötte på patrull när finanskrisen kom.

I onsdags kom den senaste Arbetskraftsundersökningen från SCB. Den visar att sysselsättningen fortsätter öka och att arbetslösheten minskar från 8,0 procent i juni till 7,4 proccent i augusti. Minskningen i arbetslöshet var betydligt kraftigare än förväntat.

På ytan ser det bra ut för regeringens politik. Vad många dock verkar ha missat är att statistiken faktiskt visar att regeringen har misslyckats! Den oväntat stora minskningen av arbetslösheten beror på att arbetskraftsutbudet har minskat. Det är alltså färre som söker arbete - därmed är det lättare för de som gör det att få ett ledigt jobb. Det är naturligtvis bra att fler får arbete, men det beror på att regeringens politik för att öka arbetskratsutbudet har stött på patrull - åtminstone för tillfället. Arbetslösheten minskar paradoxalt nog för att arbetslinjen misslyckats.

Hela undersökningen hittar man här.

Varför Moderaterna inte är ett arbetarparti

Moderaterna kallar sig i dag för ett arbetarparti. Många socialdemokrater har med rätta upprörts av detta. Jag hör till dem som ändå förstår hur Reinfledt, Borg och de andra tänkte när de kom på namntricket. Moderaterna är ett parti som anser att det ska löna sig att arbeta. Framföallt ska det löna sig bättre att arbeta än att inte arbeta (oavsett varför man inte arbetar). Moderaterna är också ett parti som tycker att det är viktigt att arbeta. Det är så viktigt att man gärna öppnar för låglönesektorer och ger personer som står utanför arbetsmarknaden arbete där. På det sättet är man naturligtvis ett parti för arbete och för arbetande. Men är man ett parti för arbetare?

Den ursprungliga arbetarrörelsen hade inte full sysselsättning som sitt viktigaste krav. Naturligtvis ville man att alla som kan och vill arbeta ska få möjlighet till det, men det verkliga engagemanget var i villkoren under vilka man arbetade. Arbetslöshet var ett problem dels för de arbetslösa som saknade ekonomisk trygghet, men också för de som arbetade eftersom det ledde till lönekonkurrens och lönepress. En minst lika viktig fråga var rätten att förhandla om villkor, att få vidta stridsåtgärder och att få ekonomisk trygghet vid arbetsoförmåga. Inte minst slogs man också för att slippa arbeta ihjäl sig, med krav på kortare arbetstider, rätt till betald semester och annat som vi i dag tar som självklart. Kort sagt, det var en rörelse som ville stärka förhandlingspositionen för den som arbetar gentemot arbetsgivaren.

Moderaterna har i dag accepterat kollektivavtal, förhandlingsrätt och Anders Borg talar ofta om hur ansvarsfulla våra fackföreningar är. Det är bra. Men det finns också en annan sida. Den borgerliga regeringen har bara nu i valrörelsen lagt ett antal förslag som stärker arbetsgivarens förhandlingsposition. De har också gjort det dyrare att vara med i a-kassan och i facket (genom den slopade avdragsrätten). Så agerar inte ett riktigt arbetarparti.

Vad vilja Moderaterna?

I en stor intervju i Dagens Nyheter i helgen (går tyvärr inte att hitta på nätet) säger statsminister Fredrik Reinfeldt att skattetrycket nu (eller efter det femte jobbskatteavdraget, får man förmoda) ligger på den nivå där det ska vara! "Vi har höga ambitioner i värlfärdspolitiken" motiverar Reinfeldt detta ställningstagande. Låt oss begrunda det närmast sensationella i detta uttalande. Ledaren för ett parti som alltid haft skattesänkningar som sin profilfråga konstaterar att nu är det slut på dessa. Sverige har dock fortfarande världens näst högsta skattetryck och ligger långt över det OECD-genomsnitt som Moderaterna har sagt sig vilja nå.

Jag kommer att tänka på ett inlägg jag skrev för fem år sedan på min tidigare blogg. Moderaterna har genomfört ett skifte som inte enbart är retoriskt, det är ett faktiskt skifte av politik (även om det naturligtvis inte innebär att partiet har blivit vänster eller upphört att vara ett högerparti, framförallt har man inte blivit ett arbetarparti, vilket jag ska återkomma till). Vissa förändringar är dock inte stringenta och logiska. Det fem år gamla exemplet om att "ersättningsnivåer inte är religion", liksom det mer sentida pratet om att skatteklyftan mellan pensionärer och arbetande inte är given, är utmärkta exempel på hur partiet tycks inta ståndpunkter som inte passar in i dess egen ideologiska mall. Helgens uttalande om skattetrycket är samma sak.

Även som politisk motståndare blir man lite nervös när ett stort parti som moderaterna tappar sin ideologiska kompass.

Behovsstyrd betyder att behoven styr - inte allt åt alla nu!

I dag fanns det en läsvärd ledare i Dagens Nyheter. Den belyser något som jag länge har försökt säga, sjukvårdsdebattens fokus kring tillgänglighet är andefattigt och leder tanken fel. Ledarskribenten lyfter själv fram det orimliga i Centerpartiets krav att alla patienter ska kunna kräva 15 minuters undersökning - även då sådan inte behövs - men det är bara en förlängning av allt de borgerliga har sagt de senaste 20 åren. Fokus har legat på att alla ska få vård eller undersökning även av de mest banala problem, ja de ska vara garanterade detta. Då har man helt missat poängen. Vi har en sjukvård efter behov, det betyder inte "allt åt alla nu". Det betyder att människors behov av sjukvård faktiskt utvärderas och att resurser läggs på att åtgärda dessa.

Internationella undersökningar av sjukvården i olika länder brukar alltid visa att den svenska vården är i toppklass på de allra flesta områden. Vi har en av världens längsta medellivslängder, världens lägsta (eller näst lägsta) spädbarnsdödlighet, låg åtgärdbar dödlighet, låg andel vårdskador. Samtidigt är kostnaderna för sjukvården faktiskt lägre än i många andra länder. På ett område brukar vi dock utmärka oss negativt. Det anses allmänt vara svårt att komma i kontakt med läkare och köerna till behadling är förhållandevis långa. Tillgängligheten är helt enkelt dålig. Detta brukar då beskrivas som den stora fläcken som brukar dra ned betyget för svensk sjukvård totalt till n blygsam placering runt 20:e plats istället för att vara i topp 10. Personligen är jag dock övertygad om att det finns ett orsakssamband där. Svensk sjukvård är bra på att förbättra hälsa och koncentrera sig på de svårast sjuka, just därför att den lägger mindre del av sin tid och sina resurser på att ta emot patienter med mindre besvär. Det stora bekymret i sjukvården är inte tillgänglighetsproblemen som sådana, utan att fixeringen vid detta hotar en god vård på sikt.

Dystopi 2050 - eller varför det inte går att rösta på Folkpartiet

Väckarklockan ringer klockan 06.30. Föräldrarna vaknar och väcker sonen. De går ut i köket där hembiträdet har ställt fram kaffe, te, ägg, rostat bröd och flingor till sonen. Det är hembiträdets morgonuppgift. Hon har gått hushållslärlingsprogrammet på Kunskapsgymnasiet och kunde sedan snabbt få arbete som hembiträde tack vare att bättre bemedlade familjer kunde göra skatteavdrag för denna typ av tjänster.  Pappa Dataingenjören tar hissen ned till garaget där företagets bilpools chaufför väntar. Han har gått det högt eftertraktade chaufförslärlingsprogrammet på gymnasiet och kör runt företagets anställda om dagarna. Själv har pappa Dataingengören inget körkort, det ingår inte i Dataingenjörsprogrammet på Tekniska Högskolan och sedan avdraget för hushållsnära tjänster kommit att omfatta även företag så har personer med högskoleutbidning och anställning inget behov av egna körkort. Sådana har blivit så dyra och pappa Dataingenjören lade hellre pengarna på ett tremånaders studentutbyte till USA. Så resonerar de flesta akademiker numera.

Han åker med chauffören till arbetet där han sitter på sitt rum och jobbar med sin programvara. Det han lärde sig om annan teknik under studietiden har fallit rätt mycket i glömska, han är ju trots allt specialist på sitt område. På grannkontoret sitter en annan ingenjör och jobbar med en annan programvara. Så ska det vara tycker ingenjörerna. Det är en rationell arbetsdelning att var och en sysslar med det den är bra på. Samhället har blivit bättre sedan "flumskolan" ersattes med "kunskapsskolan" där det gavs möjlighet för skoltötta att gå lärlingsutbildningar och de teoretiskt begåvade kunde läsa vidare med inriktning mot sitt arbete. Pappa Civilingenjören har ett svagt minne av att hans pappa någon gång talat om att man på "flumskolans" tid hade en föreställning om att även skoltrötta skulle behöva lära sig mer än grunderna i modersmål och matematik innen de gick in på lärlingsprogrammen och att det också något som fanns när han var ung som hette Komvux där man kunde komplettera sin utbildning senare om man inte hade en fullständig utbildning. Det är tur att allt sådant är borta nu.

Mamma Sjuksköterskan har inte heller körkort men hon åker kollektivt. Det har visserligen blivit rätt dyrt sedan landstinget drog in hälften av sin skattesubvention till SL för att satsa på kärnverksamheten sjukvård och sänka skatten med 1,50 kronor, men det kan man dra av i deklarationen. Innan dess lämnar hon barnet på förskolan. På sjukhuset arbetar hon som alla andra med sin specialisering.  Det övriga hon lärt om omvårdnad har hon glömt. Så ska det vara tycker sjuksköterskorna. Det är en rationell arbetsdelning att var och en sysslar med det den är bra på.

Efter jobbet åker familjen hem. Hembiträdet har gått för dagen men hon har handlat micromat som familjen snabbt kan värma. Städerskan har också varit där. Hon har gått det speciella städerskelärlingsprogrammet på gymnasiet och kan städa, tvätta och bädda sängar. Det har Pappa Dataingenjör och Mamma Sjuksköterska aldrig gjort. De har någon gång hört att även de högre stånden gjorde det förr, men det låter irrationellt att gratis göra något som andra kan få betalt för. Tur att arbetslinjen gav fler möjlighet att få ett jobb i början av 2000-talet. Istället laddar de ned barnprogrammen till barnet på den stora datorn i vardagsrummet.Själva tar de fram lurar och tittar på en mindre skärm på den senaste realityshowen. Det är rätt kul program där riktigt skoltrötta personer som inte hittat rätt lärlingsprogram sitter i en stuga ute vid havet och pratar om ingenting och om hur de ska intrigera ut varandra ur stugan. På nätterna har de sex framför kameran och kan vinna nyttiga saker som en bröstförstoring och Carolina Gynnings stipendium för blivande programledare. Mamma och Pappa tycker att det är bra att även den som inte har gått lärlingsprogram eller högskoleutbildning kan hitta ett meningsfullt jobb, men ibland känns det lite för vulgärt att titta på detta. Då laddar de ned en deckare istället.

Innan Pappa träffade Mamma hade han lite kontakt med en tjej i ett chattrum på en datingsite. Hon var lite av en kuf och läste på ett av de smalare högskoleprogrammen på den humanistiska fakulteten, historia var det visst. Det är inte så många som läser sånt onyttigt längre, men några få har inte förstått värdet i arbetslinjen. Hon påstod att det en gång i tiden var rätt vanligt att folk läste humaniora på universiteten och att det till och med var obligatoriskt att läsa historia till och med på de yrkesförberedande lärlingsprogrammen på gymnasiet. Det har hon nog hittat på, tänker Pappa.

På helgen åker familjen med chauffören till äldreboendet där Farmor bor. Hemmet drivs av ett privat vårdbolag, men alla är välkomna och kommunen betalar för det. Det är trots allt en del i välfärdens kärna. I grundutbudet ingår mat varje dag, en ren säng, rätt att gå ut varannan vecka om man orkar och rätt att duscha lika ofta. Pappa tycker dock att hans mamma är värd lite mer så han har tecknat en extraförsäkring. Därför får hon duscha varannan dag och får tårta till kaffet på fredag.

Farmor börjar bli lite senil. Den här dagen frågade hon om de inte skulle göra något kul under helgen. Pappa förklarade att de nog skulle spela lite dataspel och se på fotbollsmatchen på datorn. Farmor föreslog att de skulle ta med barnet på museum eller teater. Det tycker Pappa och Mamma är konstiga ord, men Farmor säger att det var vanliga helgnöjen förr. "Kultur" kallades det visst. Muséer var till och med skattefinansierade och ett kort tag helt avgiftsfria. Det måste vara demensen som spökar, inte kan de väl ha varit så dumma förr att de lade skattepengar på sådant? "Teater" har Pappa och Mamma inget minne av att de sett, fastän förvirrade Farmor påstår att hon brukade ta Pappa på barnteater ofta när han var liten. Det hände till och med att han gick med skolan, påstår hon. Av vad hon berättar låter det som om "teater" är en sorts dramaserie på ett golv. Det tycker Pappa och Mamma låter som en tråkig dramaproduktion.

Väl hemma spelar de lite dataspel innan de lägger barnet. Sedan tittar Pappa på matchen innan han går och lägger sig. I morgon är det arbete igen. Innan han somnar tänker Pappa på hur skönt det är att han lever i Arbetslinjens och Kunskapsskolans tidevarv och slipper bry sig om konstiga saker som kultur och bildning.

Fredagsöl!

Har återvänt till arbetet efter en sväng ned till 68:an. Nu har jag massor av exemplar av tidningen Broderskap för frakt till valstugan. Det får dock bli senare. Nu är det fredagsöl på jobbbet! Nästan som Place Lux, fast på Kungsgatan.

Finns det ett förslag om ungdomsskatt?

De borgerliga partierna har försökt contra de röd-grönas tal om en pensionärsskatt med att dessa minsann vill införa en "ungdomsskatt". I motsats till pensionärsskatten så finns det dock ingen verklig ungdomsskatt.
Som ett sätt att motverka ungdomsarbetslösheten införde regeringen en rabatt på arbetsgivaravgiften för personer under 24 år. Syftet är naturligtvis att göra det billigare att anställa unga. Denna åtgärd har dock kritiserats av både opposition och expertis för att vara för bred och dyr. Den påverkar endast marginellt viljan att anställa. Flertalet av de ungdomar för vilka rabatten gäller hade redan arbete eller skulle ändå ha fått det. I praktiken fungerar rabatten som en subvention till företag i branscher där många ungdomar arbetar.  De röd-gröna har därför föreslagit att man avskaffar den generella rabatten för unga och istället helt avskaffar arbetsgivaravgiften för den som anställer en arbetslös person i samma ålder. Denna riktade insats beräknas, av såväl opposition som expertis, ge större faktiskt effekt för de som har problem att komma in på arbetsmarknaden. För de ungdomar som redan arbetar stiger dock företagens arbetskraftskostnader och det är detta som getts epitetet "ungdomsskatt".

Det är en konstig tingens ordning att kalla en likställighet i beskattning för en straffskatt. För en anställd över 24 betalar arbetsgivaren i dag en arbetsgivaravgift och för den som är yngre en annan, lägre, avgift. Med en röd-grön regering höjs avgiften för den yngre till samma nivå som för den äldre. Det kan inte kallas att man inför en ny beskattning av unga. Möjligen skulle man kunna kalla dagens lägre arbetsgivaravgift för unga för en "ungdomsskatt", fast den i motsats till pensionärsskatten är lägre än den "normala" beskattningen.

Det finns alltså inget förslag om en ungdomsskatt. Däremot finns ett röd-grönt förslag om att helt avskatta arbetsgivaravgiften för den som anställer en ung arbetslös. Det ger en större effekt för de ungdomar som riskerar att falla utanför arbetsmarknaden än dagens generella rabatt.

Finns det en pensionärsskatt?

Den gamle socialdemokratiske aktivisten och tidigare talskrivaren åt Ingvar Carlsson, Greger Hatt, lämnade partiet i samband med förra valrörelsen. Orsaken var att han hade svårt att förlika sig med att Göran Persson kallade det borgerliga förslaget om ett jobbaskatteavdrag för pensionärsskatt. Enligt Hatt var beskrivningen av införandet av en ny skatt oriktig. Samma resultat har flera av de "åsiktskompasser" som lanserats i valrörelsen kommit fram till. De tycker att det är orimligt att tala om en pensionärsskatt, trots att ordet har satt sig och blivit ett begrepp.

De har fel. Det går alldeles utmärkt att tala om en "pensionärsskatt". Eller snarare om en särskild skatt på inkomster från andra källor än rent lönearbete. Vad regeringen Reinfeldt gjorde efter valet 2006 var att införa ett förhöjt grundavdrag på förvärvsinkomster, ett så kallat jobbskatteavdrag. Det gäller enbart löneinkomster och inte andra ersättningar såsom a-kassa, sjukpenning eller pension. Det uttalade syftet var att göra det mer lönsamt att arbeta genom att "smygsänka" a-kassan. Nivån på ersättningen blir visserligen inte lägre, men man betalar mer i skatt på samma inkomst, vilket innebär att nettoinkomsten blir lägre. Idén är att detta ska öka arbetsutbudet, vilket det sannolikt också har gjort. Pensionärer, liksom sjukskrivna och arbetslösa, betalar alltså högre skatt än en arbetare med samma inkomst gör. Det finns alltså en extrabeskattning av pensionärer och det är naturligtivs helt OK att kalla denna extrabeskattning för en pensionärsskatt.

Regeringen protesterar, mot beskrivningen och påpekar att även skatten för pensionärer är lägre i dag än den var 2006. Det är emellertid irrelevant för sakfrågan. Vi kan tänka oss att moderaterna vann valet i en kommun 2006 och då valde att sänka skatten med  50 öre. När finanskrisen slår till blir kommunen tvungen att år 2009 höja skatten med 25 öre. I detta fall är skatten 2010 fortfarande lägre än 2006, men ingen skulle komma på tanken att säga att den inte har höjts under mandatperioden. Likadant förhåller det sig faktiskt med pensionärernas skatt. Om vi tänker oss en person som är lite över 60 år 2006  så fick ju denne en skattesänkning när jobbskatteavdraget infördes. Om han 2009 går i pension så blir han av med sitt jobbskatteavdrag och får alltså en skattehöjning. Att den skattenivån är lägre än den skulle ha varit 2006 spelar ingen roll, det relevanta är att det finns en klyfta mellan vad en arbetande betalar och vad en pensionär betalar. Den klyftan finns och man kan gott kalla en pensionärsskatt.  

Vem är "samhällsbärare"?

Sanna Rayman på Svenska Dagbladets ledarsida tycker inte att statsministerns ordval "samhällsbärare" om vissa medelinkomstgrupper är uppseendeväckande. Hon påpekar att Reinfeldt till skillnad från Bo Södersten i den tidigare diskussionen om "närande och "tärande" inte gör en uppdelning mellan privatanställda (närande) och offentliganställda (tärande), utan tvärtom exemplifierar med poliser och sjuksköterskor. Dessa är de "samhällsbärande" enligt statsministern.

Problemet ligger dock på ett annat plan. Statsministern kanske inte skiljer ut alla offentliganställda som tärande, men i själva ordvalet ligger att det finns de som inte "bär samhället" på samma sätt som dessa "samhällsbärare". Notera att statsministern inte med ett ord nämner den politiskt sakkunnige som skrev hans tal, inte den departementssekreterare som tagit fram hans sifferuppgifter, inte juristen som kontrollerade lagligheten i hans förslag, statistikern som beredde underlaget innan det hamnade på departementet eller intervjuaren som samlade in uppgifterna. Dessa tillhör tydligen inte "samhällsbärarna". Inte heller tv-journalister, taxichaufförer, krögare, diskare, gatsopare, sophämtare, rörmokare, advokater eller fastighetsskötare får vara med bland "de bärande". Nej, de bärande i samhället är en liten grupp personer med yrken som vi ska uppfatta som viktiga, sådana som lärare, poliser och sjuksköterskor, och som råkar tjäna mellan 20 och 30 000 kronor i månaden.

Nu är statsministern för allt i världen inte ensam om att på detta sätt markera vissa grupper som viktigare än andra. Socialdemokraternas gamla mantra att "vård, skola och omsorg" går före stora skattesänkningar talar ju tydligt om vad som prioriteras. Fackförbundet Kommunal har börjat kalla sina medlemmar för "välfärdsarbetare", de som arbetar för vår välfärd. Men välfärd är, eller borde vara, ett vidare begrepp än bara arbete med människor.

Tusentals barn dör varje dag av brist på rent vatten. De drabbas av kolera och många andra infektioner. Då är det naturligtvis bra med läkare, sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och undersköterskor, men vad dessa människor verkligen skulle behöva är VVS-montörer, rörmokare, stadsplanerare och sophämtare som såg till att rent vatten inte smutsas ned av avföring, skrot och avfall. Dessa yrkesgrupper är minst lika viktiga som sjuksköterskor och poliser, men de får aldrig vara med bland "samhällsbärare" eller "välfärdsarbetare". Alla behövs för att samhället ska fungera.

Reinfeldt är inte ensam om sin uppdelning, men frågan är om hans uppsåt inte är värre. Uppsåtet är nämligen att sätta sympatiska namn på grupper som Mona Sahlin säger kan betala mer i skatt i kraft av sin inkomst. I stället för att säga att "den som tjänar mycket" kan bidra mer vill statministern att vi ska känna att de redan bidragit nog bara genom att arbeta med så viktiga saker. Därför kan vi inte alla räknas som "samhällsbärare". Trots att vi är det.

Är RUT-avdraget en frihetsreform?

Skatteavdraget för hushållsnära tjänster blir allt oftare beskrivet som en "frihetsreform". Du ska få mer att säga till om och staten mindre rörande Dina pengar. Det är en argumentation som jag överhuvudtaget inte förstår. Faktum är att det är rent Orwellskt nyspråk.

Traditionellt betyder frihet i dessa sammanhang att staten står neutral i förhållande till individens val. Du ska välja, inte staten. Med den logiken kan en skattesänkning mycket väl beskrivas som en frihetsreform, Du får bestämma över en större andel av Din inkomst själv. Skatteavdrag är dock något annat än generella skattesänkningar. Ett avdrag innebär att Du inte behöver skatta för en viss del av Din inkomst därför att Du har använt den på ett visst sätt. Det vanligaste har varit att man får göra avdrag för en viss utgift därför att den varit nödvändig för inkomstens förvärvande. Skatteavdraget för hushållsnära tjänster finns däremot till för att stimulera en specifik tjänstesektor. Om Du köper en städtjänst eller en tvätt av någon så slipper Du betala skatt på den summan. Om Du däremot köper en skjorta, en semesterresa, en slickepinne eller en bil så måste Du skatta för hela inkomsten. Budskapet från staten är alltså tydligt - köp städning så slipper Du skatta, köp en skjorta så måste Du skatta. Det är raka motsatsen till att vara neutral. Den som beter sig på det sätt Fredrik Reinfeldt vill (alltså köper en städtjänst) får en belöning (lägre skatt), den som hellre vill använda sina pengar till något annat får snällt betala in till Anders Borg och Skatteverket. Hur kan det beskrivas som en frihetsreform?

Förre moderatledaren Bo Lundgren motiverade ett skatteavdrag för hushållsnära tjänster med att alternativen till att köpa tjänsten vitt var "gör det svart, gör det själv eller gör det inte". Köpa tjänster svart ska man inte göra, men vad i hela världen har Bo Lundgren att göra med om jag har det ostädat hemma eller om jag dammsuger själv? Varför är det ett problem att människor utför vissa sysslor själva? Svaret är att det skapar jobb om jag betalar andra för att städa hemma hos mig. Å andra sidan skapar jag ju jobb för pizzabagaren om jag går och handlar en pizza också. Eller för resebyrån om jag köper en resa. Då får jag snällt skatta ändå. Orsaken är ju att det är lättare att få rent på en nivå man själv kan leva med genom att städa själv än det är att baka en riktigt god pizza. Framförallt är det städning inget man är beredd att lägga så mycket pengar på som det skulle kosta utan skattesubventionen. Det är man när det gäller andra typer av tjänster. Därför kan inte ett städbolag få tillräckligt med privakunder för att gå runt med mindre än att staten skattebefriar deras kunder. Därmed skapar avdraget jobb och det är väl bra?

Nej, det är inte bra att skattemässigt gynna vissa typer av jobb framför andra. Om en bransch inte kan klara sig på samma villkor som andra branscher har jag svårt att se värdet av den branschen. Staten ska inte bestämma vad människor ska jobba med, lika lite som den ska bestämma om jag ska köpa köttfärs eller en gräsklippning! Det är inte frihet. Det är motsatsen till frihet.

Välkommen till min nya blogg!

Efter att inte ha skrivit något sedan folkomröstningen i Frankrike 2005 så kände jag plötsligt en lust att börja blogga igen. Så nu har jag återstartat min blogg. Här kommer jag att blogga om lite tankar kring politik och samhälle, men det kanske slinker in en och annan fundering kring andra saker också. Under de närmaste veckorna kommer jag förmodligen att skriva mest om valrörelsen i Sverige. Alla åsikter är naturligtvis mina egna och ska inte lasta någon annan.